Även om användandet av kokablad som berusningsmedel har en tretusenårig historik, så utvecklades crack-kokain, en kristalliserad form av kokain, under 1970-talets kokainboom, och på mitten av 1980-talet spreds dess användning.

Enligt USA:s Drug Enforcement Administration (narkotikamyndigheter) smugglades det i slutet av 1970-talet in ett överflöd av kokainpulver till USA. Detta gjorde att priset på drogen sjönk med så mycket som 80 %. När langarna insåg att deras illegala produkt sjunkit i pris, omvandlade de pulvret till ”crack”, en solid form av kokain som kunde rökas.

Uppdelat i små bitar, eller ”rocks”, kunde denna form av kokain säljas i mindre kvantiteter till fler människor och med större vinst. Det var billigt, enkelt att producera, enkelt att använda och mycket lönsamt för langarna.

Rapporter om crackmissbruk började dyka upp i Los Angeles, San Diego, Houston och Karibien så tidigt som 1980.

Den största uppgången i användandet av drogen skedde under ”crackepidemin” mellan 1984 och 1990, när drogen spreds från stad till stad i Amerika. Crackepidemin ökade dramatiskt antalet kokainberoende amerikaner. Antalet personer som medgav att de använde kokain regelbundet ökade 1985 från 4,2 till 5,8 miljoner.

Vid slutet av 1986 var crack tillgängligt i 28 delstater och i District of Columbia (där USA:s huvudstad Washington ligger). År 1987 rapporterades crack vara tillgängligt i alla USA:s stater utom fyra. Sedan dess har användandet av drogen fortsatt att spridas över Nord- och Sydamerika och i Europa och resten av världen.

Majoriteten av europeiska crack-kokainmissbrukare finns i tre städer – Hamburg, London och Paris. Men missbruk av crack-kokain har också rapporterats som ett betydande problem i tre franska territorier i Karibien – Guadeloupe, franska Guyana och Martinique – och i några samhällen i Holland.